Efter Prinsessan Estelles födelse så efterlyste VästgötaBladet teckningar att publicera på familjesidan, tillägnade Prinsessan. Ett helt gäng barn slog sej ner vid köksbordet här hemma och skapade teckningar, jag stoppade i kuvert och postade hos VB. Amalia pratade mycket om detta resten av den dagen. När hennes teckning skulle komma i tidningen och när man fick sitt pris...Jodå, VB lottade ut priser oxå! Jag försökte förklara att alla teckningar kanske inte kom med och inte alla får pris.
Bara några dagar senare publicerades det teckningar i tidningen, alla de andra som suttit vid köksbordet den där dagen kom med antingen med teckning eller fick pris. Amalia grät och var ledsen, jag tröstade och sa att det kanske kommer fler teckningar en annan dag. Och det gjorde det, men aldrig Amalias...

Hon slutade aldrig att fundera på det här, men en dag frågade hon om det kunde vara så att Estelle själv kanske ville behålla teckningen. Jo, ja så måste det ju absolut ha varit. Prinsessan hade givetvis behållt teckningen! Men varför skickade hon då inte ett Tack i så fall? Var nästa fråga...

Det var då jag kom på det. Jag var tvungen att leva ut den här lilla "lögnen" fullt ut...

Hittade en fin bild, handskrev ett brev med ett Tack och med förfalskade namnteckningar från Victoria och Daniel. Stoppade i kuvert, adresserat till Amalia och med frimärke å allt. Smusslade ner det i postlådan och
-Amalia, här är ett brev till dej!!
Hon blev så stolt över att överhuvudtaget fått ett brev, nästan varenda dag när vi stannar med bilen vid postlådan så frågar hon om det finns nåt brev till henne. Och idag fanns ett stooort!
Hon tar med det in i hallen och ber om hjälp att öppna upp det. Hon får ut brevet och tittar storögt på bilden, Maja läser vad som står. Sen slänger hon sej om halsen på mej och är så nära så nära att börja gråta av lycka. Hon tittar brevet igen och kan inte sluta kramas! Hela lilla kroppen skakar av lycka.
Sen pussar hon bilden och sätter upp den på kylskåpet.


Och så får det vara. Hon ska få leva med lyckan i sitt hjärta utan att någon avslöjar detta, tills hon är stor nog att hitta det här inlägget långt bak i Morsans gamla blogg. Jag hoppas hon förlåter mej...